Avtalslagen – dispositiv eller tvingande?

Att en lagparagraf är dispositiv innebär att avtalsparter kan avtala om vad parterna vill, oavsett vad som beskrivs i en lag. Att en lagparagraf är tvingande innebär att avtalsparterna inte kan avtala bort lagstiftningen i ett avtal. Det vill säga, tvingande lagparagrafer gäller oavsett vad parterna har avtalat om.

Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (AvtL), även känd som avtalslagen, är i sin karaktär både dispositiv och tvingande. I lagens första kapitel berörs slutande av avtal, lagens andra kapitel handlar om fullmakter, lagens tredje kapitel handlar om rättshandlingarnas ogiltighet. Utöver de tre kapitlen finns det ett fjärde kapitel som innehåller allmänna bestämmelser.

I 1 kap, 1§ AvtL fastställs det att principen om anbud och accept är bindande, vilket innebär att definitionen av anbud och accept kan inte ändras genom med hjälp av ett avtal. Ett anbud kan förstås som ett erbjudande från den andra parten att ingå avtal. Ett accept förstås som att parten mottar motpartens anbud genom en accept. I paragrafens andra stycke fastställs det att större delen av lagens första kapitel (2-9§§) är dispositiva. Det framgår här att bestämmelserna gäller såvida inte något annat avtalats eller något annat följer av handelsbruk eller sedvänja. Med handelsbruk och sedvana menas ett handlingsmönster som inom en viss bransch har blivit accepterat och ses som det normala. Reglerna är dispositiva på grund av att det i andra lagar kan finnas andra regler rörande slutande av avtal som ska tillämpas. Att bestämmelserna är dispositiva innebär till exempel att avtalslagens regler rörande svar på ett anbud är tillämpliga så länge inte parterna har avtalat om annat alternativt att annat följer av handelsbruk eller sedvänja.

I lagens andra kapitel finns bestämmelser anknutna till fullmakter. I detta kapitel finns bestämmelser som bland annat rörande verkningar av fullmakter, bestämmelser rörande situationer där fullmaktshavarens har överskridit sina befogenheten och bestämmelser som rör återkallelse av fullmakt. Rörande om dessa regler ska betraktas som tvingande eller dispositiva, får olika intressen beaktas. Är fullmaktsgivaren tydlig med vad den vill och uttrycker detta på ett klart och tydligt sätt så kan fullmaktsgivaren, i enlighet med avtalsfriheten, utforma fullmakten på olika sätt. Enligt 2 kap. 10§ AvtL blir fullmaktsgivaren bunden av fullmäktigens handlande gentemot tredje man så länge fullmäktige handlar inom fullmaktens gränser. Om däremot en tredje person, i förhållande till fullmaktsgivaren och fullmäktigen, är i god tro så bör tredje man få ett skydd och därmed kan fullmaktens begränsas till att följa fullmaktens begränsningar enligt avtalslagen.
Lagens tredje kapitel är uppbyggt på två grupper av ogiltighetsfall. Antingen så beror ogiltigheten på omständigheterna kring förklaringens angivande (28-34§§) eller så beror ogiltigheten på förklaringens innehåll (36-38§§). Kapitlets jämkningsregler och ogiltighetsregler är tvingande. Reglernas övergripande syfte är att undersöka och utreda avtalsförhållanden. Effekten av reglerna kan i princip inte avtalas bort från avtalsparter i förhand. Det innebär att parterna inte kan avtal bort exempelvis att ett avtalsvillkor inte får jämkas med hänsyn till avtalets innehåll (3 kap. 36§ AvtL). Innehåller ett avtal villkor om att vissa eller alla utav avtalslagens ogiltighetsgrunder inte gäller för avtalet, såsom exempelvis grovt tvång att ingå ett avtal enligt 28§ AvtL, är avtalet att betrakta som ogiltigt, då lagrummen på grund av deras tvingande karaktär inte får avtals bort.

I fall du har frågor rörande avtalsrätt kan du med fördel vända dig till Primus Juridik. Via info@primusjuridik.se telefon 0722030230, eller via vår hemsida info@primusjuridik.se.